Det var i morse när jag strosade till jobbet, och jag knatade på som vanligt i ganska rask tempo. Lycklig över vädret och leende går jag, tills jag tittade ner på marken, och ser dessa vidriga varelser ligga och åma sig på marken. Jag fick en krampaktig blick och jag var tvungen att ge ifrån mig ett ljud (som lät som när en kvinna i medelåldern tjoar till) för att bli av med panikkänslan. Jag skuttar upp på den 10 cm lilla sten-upphöjningen som går längs med cykelvägen, där jag med ens känner mig trygg igen.